Vitblogg Salem 2008

Jag tog halvtolvtåget från Södra station. När jag klev av i Rönninge hade polisen spärrat av utgången. Några som kommit fram till dörrarna en halv minut tidigare hade blivit pepparsprayade. Där står vi. Ingen berättar varför vi blir kvarhållna. Någon kastar några smällare och tänder några bengaler. Polisen pepparsprayar lite och slår lite på oss för att mota oss bakåt på perrongen. Där blir vi hållna i omkring tre och en halv timme innan de blir mer våldsamma och slår oss för att mosa in oss i ett tåg som de inte berättar vart det är på väg. Vissa killar får kissa under övervakning bredvid spåret där alla kan se, men inga tjejer får det. Många är kissnödiga.

En polis tar min hals i ett strypgrepp över strupen och skriker att jag ska vara stilla. Sanningen är att jag är stilla förutom när jag rör mig för att de vid min sida som jag håller armkrok med för stryk och hukar. Stryptaget fortsätter tills det svartnar för mina ögon och jag säckar till.
De motar in mig i en full vagn och fortsätter att bokstavligen bära in folk i tåget. Folk tappar saker under tiden men får ingen chans att ta upp sina saker. Perrongen är full av mössor, vantar, och småsaker som fallit ur fickorna.

Poliserna i min vagn skriver åt en att lämna vagnen för att bli tagen någon annan stans men han vill inte. De hämtar då en annan som kommer in och pepparsprayar rakt in i vagnen. De sprutar även vissa i ögonen och på en tjej som sitter med huvudet neråt böjer han sig ner för att spruta henne rakt i ögonen. De lyckas få ut killen de ville ha och vi öppnar fönsterluckorna för att få luft. Alla hostar och många gråter. När en polis ser att vi öppnat luckan sprutar han in pepparspray genom fönstret så att vi måste stänga igen. Detta händer vid två tillfällen. Sedan låter vi fönstret vara stängda.

De låter oss sitta där ganska länge innan de börjar köra. Fortfarande är det ingen som berättar vart vi ska. Vi åker länge och när vi är i Sollentuna stannar tåget men till en början får vi inte lämna det. Vi sitter där i kanske en halvtimme innan vi släpps ut en och en och polisen frågar efter våra namn.

Väl ute ur tåget blir vi avvisade från platsen och kan alltså inte ta oss hem med pendeltåg. Nu är klockan kanske halv sex och vi varit på tåg eller perrong i sex timmar!

På morgonen den 6 december hade ett antal kamrater samlats för att ha en genomgång om dagens händelser på Kafé44. Vi var en grupp tillresta aktivister där inte alla var helt orienterade i Stockholm och därav blev briefade om lite grundläggande info om dagen, resvägar till och från Rönninge mm. Efter att vi ätit frukost och snackat en stund så började tiden närma sig för avfärd. Vi samlade ihop oss i våra vängrupper, tog på oss jackor och halsdukar och slängde i oss de sista kopparna kaffe och började forma en kö till trappan som leder mot ytterdörren när vi fick veta att samtliga utanför kaféet blev visiterade av snuten, och att utländska medborgare blev kvarhållna. För att svara på detta uppenbara polisprovokation och kränkning beslutade vi oss unisont för att inte acceptera att bli visiterade och trakasserade av polisen innan vi ens hunnit svälja ner våra frukostmackor.

Vi omgrupperade oss på bakgården och samlade oss vid porten ut mot gatan, då var vi ungefär 50 män och kvinnor. När alla var reda så öppnade vi porten och sprang i grupp ut genom den så fort vi kunde, polisen blev märkbart förvånad med försökte köra fram sina pikébussar och ställa sig i vägen för oss, samt försökte ta tag i folks jackor när de sprang förbi för att hålla kvar oss. Så vitt jag vet så kom alla förbi utan att bli visiterade och ingen direkt konfrontation uppstod med några poliser (så när som på några tacklingar och knuffar i brösten för att få grisarna ur vägen). Gruppen tog sin sedan utan vidare problem eller polisprovokationer ner till pendeltågsstationen vid Medborgarplatsen för att åka ut mot Rönninge.

När vi satt oss på pendeltåget fick vi vänta en lång stund på avfärd, detta för att kravallutrustade poliser skulle gå på i varje vagn. Jag har tidigare vid flera tillfällen varit i Salem och om inte mitt minne sviker mig så brukar det mycket riktigt vara poliser med på de tåg som det sitter mycket aktivister på, så jag reagerade inte nämnvärt över detta utan såg det som rutin. Efter en stund så åker då tåget, jag och min vängrupp har valt att sitta ganska långt fram i tåget och sitter även längst fram i våran vagn, och inte med den klunga vi kom från kaféet med, så när det är dags för avstigning är det ganska få personer framför oss, men desto fler bakom. Det är ganska mycket poliser på Rönninge pendeltågsstation, men inte fler än vad det brukar vara, och även fast många av poliserna är kravallutrustade är inte alla det, ingen av poliserna har sköldar.

När min grupp går mot nedgången möts vi av två poliser, då är vi kanske en front bestående av ett 30-tal personer och resterande är bakom oss. De två poliserna är inte kravallutrustade men ställer sig ändå ivägen för folksamlingen och säger åt oss att stanna. Ingen hörsammar uppmaningen utan fortsätter att gå framåt. När vi kommer bara någon meter ifrån de två poliserna ropar personer ur folksamlingen att polisen ska flytta på sig och att vi ska gå förbi. Poliserna väljer dock att inte flytta på sig och inom ett par sekunder har stämningen blivit mycket hätsk. Den ena polisen drar en batong och slår en av dem som står längst fram i huvudet, själv står jag ungefär en meter snett bakom personen som blir slagen med en person mellan oss och folkmassan börjar trycka på bakifrån. Jag kan inte röra mig bakåt överhuvud taget och framåt är det stopp då de som hamnat i fysisk konfrontation med polisen själva verkar oförberedda på hur de ska agera. Under några sekunder haglar det föremål mot poliserna från de bakre leden, dock främst i form av PET-flaskor, någon slänger ett juicepaket som träffar precis över huvudet på den batongvevande polisen och andra föremål kastas också. De som står vid sidan av mig beter sig mycket aggressivt och uppretat och själv är jag beredd på att trycka på om det skulle bli en stormning, men avvaktar eftersom folkmassan agerar ganska obeslutsamt och det främst är en grupp aktivister i fronten som verkar vilja ha en konfrontation med polisen. I våran grupp beslutar vi oss för att för tillfället inte agera för att hålla oss passiva och iaktagande en stund till.

Hela detta förlopp handlar om sekunder eller möjligtvis en eller ett par minuter och vad som hände när de första klungan aktivister nådde polisen och nedgången mot Rönninge torg. Efter en liten stund är stämningen fortfarande spänd med aggressionsnivån har gått ned något, poliserna framme vid nedgången har blivit fler och många civilpoliser står precis innanför dörrarna, antagligen är dom ännu fler nere i tunneln där de förbereder visitering och bortbussning av demonstranterna. Efter någon minut så får vi meddelandet att vi kan gå ner i grupper om 20 och 20. En grupp på 20 personer släpps förbi med de bakom vägrar stanna kvar och börjar pressa sig igenom dörröppningen och mota undan poliserna, folkmassan trycker också på bakifrån.

Då smäller det. Flera poliser rusar till och börjar slå folk med batonger, alla backar och ungefär 8-9 poliser tömmer sina pepparsprayburkar rakt in i folkmassan, sedan kommer det fler poliser bakom dessa 8-9 som gör samma sak och folkmassan trycks upp längre tillbaka på perrongen. De 20 som kom igenom tidigare blir antagligen visiterade och bortbussade, vilket det är troligt att planen var redan från börjar för alla demonstranter som kom med det pendeltåget.

Sedan fyller polisen på med förstärkningar som omringar hela pendeltågsstationen. Maskeringsförbud utlyses och stämningen är under en lång stund ganska lugn. Själv blir jag senare bortbussad efter ett par timmar då polisen misshandlar mina kamrater med batonger och sliter mig ur armkedjan jag håller i i främsta linjen mot polisen. Det jag dock upplever som viktigt att berätta är vad som skedde de inledande minuterna på Rönninge pendeltågsstation. Jag befann mig själv under hela förloppet i princip längst fram och såg allting från början, vilket kamrater som gick av längre bak i tåget kanske inte gjorde. Jag anser därför att jag har en ganska nykter och av rykten och hörsägen ganska oförstörd bild av vad som faktiskt skedde, från att de första aktivisterna kom fram till poliserna som stod vid nedgången till Rönninge torg, tills att vi som stod längst fram och höll armkedjor när polisen började gripa folk blev bortbussade.

Hoppas att någon får en lite klarare bild och några frågetecken kan redas ut om vad som faktiskt hände. Och kom ihåg att kampen för kommunism sker 365 dagar om året, inte bara i Salem i december varje år.

Jag var på väg mot Salem för att möta mina klasskompisar för att fredligt demonstrera mot nazisternas våld. Jag och mina två vänner hade dessutom med oss cirka 150 bullar och flera termosar te för att samla in pengar till Kulturkampanjen och för att värma de demonstrerande.

Jag missade pendeln som mina klasskompisar tog och fick därför ta pendeln som gick halv ifrån Centralen. På tåget fanns det många andra demonstranter och en polis, stämningen var lugn och glad. När vi kliver av på Rönninge station, förstår vi att ingen får lämna perrongen. Eftersom vi var längst bak så tog det ett tag för oss att förstå vad frihetsberövandet handlade om. Efter en stund förstod vi att det handlade om att alla demonstranter skulle visiteras. Det dröjde ungefär en timma och vi hade poliser bakom oss som inte gjorde någonting utan bara stod och väntade, det var uppenbart från första stund att polisen inte hade för avsikt att visitera oss utan bara ville hålla oss ifrån Salem så länge de kunde. Ingen av poliserna omkring oss talade med oss och vi fick bara en förklaring genom pendelstationens högtalare att alla var tvungna att bli visiterade och att maskering var förbjuden. Vi fick ingen förklaring till varför vi skulle bli visiterade. Det första jag hörde från poliserna runt omkring oss var en polis som sade på sin radio ”Ska vi trycka ner dem eller var vill du ha dem?”. Vi upplevde att polisen varken var samarbetsvänlig eller öppen för dialog.

Under en timme, fram till klockan ett ungefär, fick vi röra oss ganska fritt under perrongen. Stämningen var då både livad och glad, vissa jonglerade, några dansade, vi sålde fika och t-shirtar och massan ropade, sjöng och skämtade mycket. Jag märkte ingen konfrontation med polisen från demonstranterna överhuvudtaget där jag var. Eftersom jag var längst bak hörde jag bara att det smälldes av smällare, raketer och två bengaliska eldar, jag vet inte vart dem var riktade. Men då efter en timma, bildade polisen en kedja bakifrån och började pressa ihop folk bakifrån, men eftersom där inte fanns någon plats framöver pressades folk ihop och många blev nervösa och arga. En kille bredvid mig fick panik och försökte göra sig loss från polisen men de sa bara att vi skulle lugna ner oss och att det fanns mer plats framåt. Det var självklart att ingen ville gå framåt eftersom polisen där framme hade slagit folk med batong och pepparsprejat dem. Folk blev då väldigt arga på polisen men höll sig ändå lugna. Polisen backade några meter efter en stund eftersom de förstod att det var omöjligt att pressa ihop oss på det viset. Jag frågade poliserna som stod mig närmast flera gånger om de inte kunde visitera mig så att jag kunde få gå, eftersom det enligt dem var den enda anledningen till att vi inte fick gå. Då svarade de att de inte hade befäl över att bestämma det själv utan att de fanns där framme på perrongen, när jag frågade om de inte kunde gå och prata med någon som hade befäl så svarade de att de inte hade några polisradior. Trots det så frågade de aldrig om de fick lov att visitera oss när det kom poliser framifrån och pratade med dem. Säkert fem gånger blev jag och flera med mig nekade visitering. De kunde inte heller förklara varför saker och ting tog så lång tid eller varför ingen blev visiterad men bad oss att ha förtroende och förståelse för dem ändå.

För mig var det uppenbart att poliserna ansåg att vi var ett större hot än nazisterna eftersom vi inte tilläts gå till vår godkända demonstration medan nazisterna kunde röra sig fritt. Vid ett tillfälle gick några nazister runt på parkeringen nedanför, motsatt sida från busstorget. Nazisterna, skrek, pekade och häcklade oss men blev inte stoppade av någon av alla de poliser som stod bredvid dem och och tittade på parkeringen. Detta retade själklart upp folkmassan som inte kunde röra sig fritt och många ordväxlingar skedde med polisen som än en gång inte kunde förklara situationen.
När klockan är ungefär kvart i tre och vårt demonstrationstillstånd skall gå ut om en kvart rullar det in ett tåg på perrongen. Ingen säger varför men för oss är det uppenbart. Vi har ingen demonstration att gå till längre och nazisterna förväntas snart att rulla in och då skall vi bort så att nazisterna lugnt kan få sprida sitt budskap. Det enda självklara för oss då var att hålla oss kvar på perrongen så att nazisterna inte skulle få komma ostört till sin demonstration. Folk höll därför armkrok med varandra så hårt och länge de bara kunde. De som inte ville släpptes ut ur massan och kunde efter en knuff från polisen sätta sig på tåget.

Polisen går då in med batonger, slag och sparkar mot de som håller fast sig. Jag ser hur människor blir dragna i håret, huvudet och får strypgrepp av polisen för att polisen vill dra ut dem ur massan. Jag ser hur samma polis, som bara en stund tidigare stått lugnt och bett mig ha fortsatt förtroende och förståelse för deras arbete, nu slå hejdlöst med sin batong på en person alldeles intill mig. Det är tumult, folk skriker för att försvara varandra och polisen är ursinnig. Efter några minuter kommer en av de andra poliserna som jag har talat med fram till oss och börjar dra i en person bredvid mig och säger ”Nästa man till rakning”. jag blir då vansinnig och frågar ”Hur fan han kan stå och skämta när det är sådan tumult omkring oss, och dessutom dra ett skämt som påminner om Auschwitz när vi precis har blivit nekade att protestera mot nazister”. Han svarar att någonting om att ”Höhö, det var ju inte så jag menade” och skrattar. När vi frågar hur han kan stå och skratta i ett sådant läge svarar han ”För jag har väldigt roligt just”. Stämningen från polisen var med andra ord allt annat än samarbetsvänlig.

Jag är bland de sista kvar på perrongen och står då och håller i mig i två killar och har ryggen mot poliserna och min bror håller om mig bakifrån. Vi(jag och min bror) blir då nerdragna i marken av polisen. Jag hamnar då på rygg och får min bror över mig på sidan. Jag ser ingenting men känner att hela min kropp blir nedtryckt av poliserna och någon pressar ner hela mitt ansikte. De skriker åt mig att resa mig upp men eftersom jag pressas ner kan jag ju inte röra mig. När jag inte reser på mig så börjar de slå med knytnävarna in i bröstkorgen och magen på mig, jag får även minst en spark i sidan och slag i ansiktet. Jag har börjat glömma mer och mer exakt vad som hände men detta är vad jag minns. Jag känner även hur det bultar i min bror som ligger över mig och jag förstår att han tar emot långt mycket sparkar än vad jag får. Det är fruktansvärt att känna hur någon blir misshandlad men inte kunna skydda den. Till slut drar polisen loss mig och släpar mig i armarna längs perrongen. När jag faller ihop mer kommer det fram en till polis som tar mig i benen. De lyfter mig alltså i både armar och ben och går fram och tillbaka på perrongen eftersom de inte kan bestämma sig för om jag skall åka där fram eller bak. Tillslut slänger de in mig i en av de bakre vagnarna och där släpps även min bror. På tåget säger de inte vart vi skall åka utan att de tror att vi skall åka in mot city. Vi är alla väldigt upprörda i vagnen eftersom vi har fått ungefär behandling och när vi frågar polisen om det var nödvändigt att sparka och slå på människor så säger de bara att de hade rätt att använda våld enligt pl 13. Det blev dessutom motbjudande hur polisen sedan tror att de kan skämta med oss och prata fotboll, det är som att de tror att vi har varit på Rönninge station enligt samma spelregler och sedan bara kan skaka av oss deras våld. När vi är framme i Sollentuna väntar vi ett tag och släpps sedan av, oss tog de aldrig namnen på, med instruktionerna om att vi inte får åka pendeltåg tillbaka till stan men vi fick gärna åka buss, taxi eller gå.

För mig framstår deras ideologi helt tydligt när de först frihetsberövar hundratals människor för att de inte skall kunna komma på tillståndsgivna demonstration, sedan hetsa oss och låta nazister fritt få häckla oss och fotografera oss trots hot om hatbrott och sedan när det passar nazisterna gå in och misshandla alla för att sedan köra bort oss på tåg.

Jag och min bror anmälde misshandeln till polisen i fredags och även om inspektören tyckte att det var bra att vi anmält det så hade ju faktiskt polisen rätt att använda våld och hålla oss kvar på stationen enligt pl 13 och 19.

Jag vet att det var åtminstone två som filmade misshandeln från tåget och säkerligen flera som fotade. Om ni får in någonting som kan tänkas kunnas användas i anmälan så skulle jag vara jättetacksam om ni hörde av er. Inte för att jag tror att det gör någon skillnad men vill dra det hela så långt det går. Självklart kommer jag inte visa upp någonting som kan problematisera någon annans läge. Skulle också vara skönt för egen del att se vad som hände för att få bilderna tillbaka, allting suddas ut dag för dag.

Efterlyser också den underbara tjej som mitt i tumultet ler stort och varmt mot mig och ger mig en puss på pannan. Det är sådana människor som får en att förstå varför vi är de vackra!

Hoppas att mitt inlägg kan vara till lite hjälp och tack än en gång för att ni upprätthåller sann journalistik och försvarar det samhälle jag tror på.

Ps. Jag skall bara tillägga att jag efter att ha kommit fram till Sollentuna åkte direkt till Karolinska akutmottagning eftersom jag hade väldigt ont i mitt högra revben när jag andades och svårt att röra mig. Där konstaterade att revbenet fått sig en smäll och att jag hade blåmärken i ansiktet. Polisen tog även del av den rapporten när jag gjorde anmälan i fredags.

Jag kom tillsammans med hälften av min vängrupp (den andra halvan var försenade) till Rönninge med tåget vars resenärer hindrades från att lämna stationen.
Vi hade turen att sitta i den ändan av tåget som var närmast utgången så när vi klev av befann vi oss nära denna. Vi stod kvar ett tag (cirka 30-60 sekunder) och funderade på ifall vi skulle vänta in de andra demonstranterna på perrongen. Till sist bestämde vi oss för att det skulle vara smidigare att gå igenom innan alla andra. Vid utgången möttes vi av två-tre poliser som släppte igenom oss. När mina kamrater och jag tog våra första steg ned för trappan hörde vi rop från stationen, när vi vände oss om stod poliserna vi precis passerat med dragna batonger och upp för trappen kom fler springande. Vi blev tillsagda att bege oss mot torget.
Så fort vi kom ut från tunneln möttes vi av ännu fler poliser, varav den som jag uppfattade som befäl var mycket upphetsad. Han gormade åt sina ”underhuggare” att vi skulle visiteras. Detta skedde ala amerikansk actionfilm med händerna mot anslagstavlan utanför tunneln. Jag blev tillfrågad mins tre gånger ifall min ryggsäck innehöll något som konstapeln kunde sticka sig på och tre gånger till ifall jag hade något jag inte fick ha med mig. Detta tog omkring en till två minuter.
När de hade visiterat oss alla samlade vi oss på torget och diskuterade vad som skulle göras. En av mina kamrater hade blivit tillsagd att vi ”minsann inte alls hade fått tillstånd att gå”, antagligen med syftning på att demonstrationen inte skulle ha fått tillstånd att gå från fotbollsplanen.
Samtidigt som vi diskuterade kom fler demonstranter ut från tunneln och blev visiterade, vissa visade tydliga tecken på att det blivit pepparsprayade och fick hjälp från andra. Helt plötsligt kom fler poliser springande förbi oss med hjälmar osv. på väg mot stationen och vi kunde höra folk som skrek från stationen. Även media (eventuellt andra också) började uppfatta att något var i görningen och vi såg ett flertal personer som filmade vad som skedde på stationen.
Jag ringde till de resterande personerna i min vängrupp, de hade precis anlänt till Stockholms central och vid biljettkuren fått reda på inga tåg skulle stanna i Rönninge på ett tag, de hade därför beslutat att stanna inne kvar i stan och invänta nyheter.
Från torget hade vi svårt att se vad som hände på stationen men vi kunde se att kedjor bildades bland demonstranterna, att antalet poliser var stort och vi hörde även ett par smällare.
Vi beslutade oss, efter att vi sett polisen göra ingripanden mot andra demonstranter på torget, för att gå till Salem centrum. Längs med hela vägen och fram till cirka 200 meter innan Salem centrum såg vi inga poliser. Väl framme vid samlingsplatsen mötte vi oroliga mötesdeltagare som undrade över vad som hände på stationen och vi fick vid ett flertal tillfällen berätta vad vi bevittnat.
Vi deltog därefter i Nätverket mot rasisms demonstration och valde att efter demonstrationen lösts upp att stanna kvar på platsen som en symbolisk protest mot polisen.
Jag minns inte vad klockan var när vi till slut bestämde oss för att avbryta och åka hem, men jag vet att jag passerade T-centralen cirka 19.00 och hade då åkt raka vägen från Hallunda där vi släpptes av från bussen vi tvingades ta från Salem.

Den 6 december 2008 hindras vi antinazister, aktivister och journalister från att delta i en laglig manifestation och blir samtidigt frihetsberövade av polis i över tre timmar utan förklaring.

Vi träffas morgonen innan Salemdemonstrationen för att diskutera strategier och äta en gemensam frukost. När vi tillsammans med många andra tar 11:30 tåget mot Södertälje har vi bestämt oss för att hålla ihop och anta en ickekonfronterande position, gentemot nazister såväl som poliser. På väg mot pendeltåget får vi höra uppmuntrande ord av en äldre kvinna som talar om för oss att det vi gör är bra och vi känner oss precis så bra som vi är där vi sitter omringade av flera hundra andra antinazister på väg mot Salem.

Redan på Södra station stiger ett tiotal poliser på vår vagn och kliver liksom oss av i Rönninge, de är kravallutrustade och ställer sig längs med perrongen. Vi samlas och börjar gå mot utgången men märker snart att vi inte kommer ut, någonstans finns uppenbarligen en spärr och i brist på annan information antar vi att polisen vill visitera var och en och att det tar tid. Nästa pendeltåg åker förbi stationen, vi ser folk stå vid dörrarna chockade över att åka förbi sin hållplats och förstår att antinazister inte fått kliva av för att delta i manifestationen. I högtalarna berättas det snart att alla på perrongen ska visiteras och att det råder maskeringsförbud. Vi tittar på polisen, många av dem har själva en huva under hjälmen med bara ögonen synliga och fortsätter därefter att vänta tålmodigt på att visiteras. Utanför väntar andra manifestationsdeltagare på att få börja, snart har en timme passerat men med flera hundra av oss kvar på perrongen är det omöjligt att sätta igång.

Vi får ingen ny information och när ännu en timme passerat och enbart en timme av manifestationstillståndet återstår börjar vi bli otåliga, vi ropar till polisen att låta oss gå och påminner om att mötesfriheten är grundlagsstiftad. Några vänner går fram och ber om att bli visiterade, anmäler sig frivilligt men får höra att det inte är möjligt. Flera ropar att de behöver kissa, att de fryser och är hungriga. Manifestationsdeltagare utanför stationen försöker att ta sig in men blir stoppade, det finns varken väg ut eller in och vi får inte veta varför. När enbart en halvtimme av manifestationstillståndet återstår och vi har tröttnat på att i snart tre timmar ha stått på samma plats, stiger polisen närmare och vi trängs ihop, vi hör skrik och slag längre fram och misshandeln som pågår resten av tiden har nu börjat. När klockan sedan har blivit tre och vårt manifestationstillstånd har gått ut rullar ett tomt pendeltåg in på stationen. Lydiga som vi är väntar vi lugnt och tittar på medan poliser går in och ut ur tåget. När positionerna är intagna och poliserna är redo börjar de mer eller mindre våldsamt att slänga in oss. Jag och fyra vänner bestämmer oss för att hålla oss kvar och göra motstånd mot att tvingas in i ett pendeltåg efter att ha berövats vår frihet och vår lagliga rätt att manifestera och griper därför hårt om varandra. Tillsammans med många andra är vi hopträngda av poliser på alla sidor, det är många gånger väldigt svårt att andas och den svåra misshandeln är igång. Samtidigt som poliser sparkar och slår med batong, drar oss i armarna och slänger oss på marken går nazister utanför stationen och filmar. När vi är som mest trängda närmar sig en polisman skrattande och säger ”Nästa man till rakning”, en fras som för tankarna till behandlingen av fångar i de tyska koncentrationslägren och när vi chockade frågar honom om varför han skrattar säger han att han ”tycker det här är jävligt kul”.

De tar stryptag om en vän, slänger honom till marken, föser bak hans armar och för upp hans ben mot ryggen. Därefter ber de honom att ställa sig upp.

När turen kommer till oss drar de isär vår kedja, sliter i min arm och håller fast mina handleder. Jag skriker på dem att jag tappat min väska, att den är någonstans i tumultet och en av dem går tillbaka. Väskan finns där och polisen plockar upp den samtidigt som han föser mig mot tåget. Han säger åt mig att slappna av i armen och jag förstår ingenting. Jag frågar honom om varför jag ska slappna av i armen, vad fan menas med det säger jag till honom. Jag tänker fan inte slappna av i armen säger jag och känner hur han då vrider om min arm och för den mot ryggen och nacken samtidigt som han berättar att så trevligt blir det om jag inte gör som han säger. Han slänger mig på tåget och skriker åt mig att sätta mig ner. Jag frågar honom på vilket sätt jag är ett hot, 161 centimeter lång utan vapen eller någon form av skydd. Han skriker åt mig att sätta mig ner. Min vän slängs in och sätter sig bredvid mig på sitsen. Hon får höra att hon ska resa på sig, hon får inte sitta där och när vi ifrågasätter varför tar polisen tag om henne och slänger henne i sitsen bakom. Hon får inte sitta bredvid mig och han behöver inte förklara varför, vi måste göra som han säger annars utövar han våld.

När alla slängts in och polisen försäkrat sig om att perrongen är tom börjar vi rulla, en resa som slutar i Sollentuna station där vi alla blir ”avvisade” från stationen och får hitta andra färdmedel in till centrum. Under hela resan får vi inte resa på oss. Vi får inte veta var vi ska och vi får höra att metoderna de har använt är legitima. Flera poliser säger att de är nöjda med sitt jobb och en säger att många poliser ser fram emot dagar som denna, de tycker om att göra saker tillsammans. När vi frågar om varför vi inte har fått manifestera trots att vi har haft manifestationstillstånd berättar en polis att vi hade tillstånd att manifestera på idrottsplatsen i Salem, inte i Rönninge centrum. Vi frågar honom om hur han har tänkt sig att vi ska ta oss till idrottsplatsen om vi inte ens får lämna perrongen och han berättar att det inte är hans problem. Vi berättar för honom att han inte har svarat på frågan om varför vi inte har fått manifestera och han säger att han känner sig som en gammal grammofonskiva som upprepar sig: vi hade manifestationstillstånd på idrottsplatsen och inte i centrum.

Vi berättar att senaste gången uniformsklädda tvingade folk på tåg var på 1930-talet i Tyskland och han säger ja, och på 1940-talet också. Vi berättar att en av hans kollegor har sagt ”Nästa man till rakning” och skrattat innan han slet ut en av oss och tvingade den på tåget och han frågar om polisen som sagt det var ”snygg”. Vi frågar om det finns gränser för vilka han som polis inte kan tänka sig att skydda, om han någonsin kan säga nu får det vara nog, den där gruppen skyddar vi inte. Han säger ja och vi undrar var den gränsen går om inte här, där nazister varje år marscherar och visar upp sig samtidigt som vi får våra rättigheter kränkta. Han säger ingenting.

Polisen på Rönninge station den 6 december 2008 gjorde allt för att nazisterna skulle få marschera ostört. Varje del av den kränkning de utsatte oss för kunde de med samma så kallade rätt ha utsatt nazisterna för; de kunde ha omringat dem, de kunde ha misshandlat dem, de kunde ha föst in dem i tåg och de kunde därefter ha talat om sitt välutförda jobb. Polisen valde istället att attackera antinazister. Vi som vägrar blunda för att en rasideologi med anhängare som mördar fackligt aktiva och som gärna ägnar sig åt mordbrand återigen är på frammarsch, vi som med vår närvaro ville visa avsky för hur Salem år efter år används som arena för nazistiska uppvisningar; vi omringades, misshandlades och fördes bort.

Frågan är om polisens kravallutrustningen i själva verket döljer en skjorta.

Direkt när vi, ca 200 personer kanske, steg av pendeltåget på Rönninge station ställde polisen upp sig som en mur framför utgången från perrongen. ”Vi fick inte komma fram förrän vi blivit visiterade” hette det. Okej, det kan man gå med på. Det var ändå väntat. Sedan hände det något snabbt. Om man inte stod längst fram vid poliserna i den klunga av människor som bildats på stationen, fick man lyssna sig till vad som hände där framme. För helt plötsligt fick polisen ryck, vägrade släppa av oss från perrongen och en röst började ropa ut i högtalarna (även om det var svårt att höra över folks upprörda rop) att alla på perrongen var omhändertagna enligt pl 13. ryktena säger att det var några demonstranter längst fram som vägrade låta sig visiteras och därför bestämde man sig att omhänderta alla. Ännu fler rykten säger att det var infiltrerande civilpoliser som spelade dessa vägrande demonstranter, för att skapa upplopp.

Polisen stod framför klungan ett tag och började systematiskt plocka folk, några i taget. Dom gjorde utfall och tog kanske två-tre personer som dom sedan släpade iväg ut från perrongen och bussade iväg. Sen stod dom still framför oss ett tag. Och sen upprepades proceduren om och om igen. Polisen drog och slet i människor. Slog folk, pepparsprayade folk. Någon fick ett slag i huvudet och tuppade av. Någon satte dom sig på och bände upp armarna på denna. Ingen från våran sida gjorde något våldsamt mot polisen.. Våran klunga med folk blev mindre och mindre. Polisen pressade oss bakåt hela tiden. Jag hörde en äldre polis säga till en yngre, när den yngre skulle plocka någon, att ”ta någon bara, det är bara att välja någon av dom”.

En annan polis, vars hjälmnummer jag fortfarande har inpräntat på hjärnan, stod vid ett tillfälle ganska nära mig. Han tog upp en chokladbit, lyfte på hjälmvisiret och stoppade in den i munnen. En kille från våran sida frågade ”är det gott med lite godis mellan slagen?” Polisen skämdes inte, som vilken annan människa som helst med en gnutta moral i sig skulle ha gjort utan hånlog, nickade och svarade tillbaka. ”Man måste ju få lite energi att slå”. Samma polis hjälpte sina kollegor några minuter efteråt att ta en tjej bredvid mig (vi stod nu längst fram i klungan och därmed vara några av oss därframme näst på tur att bli plockade), jag höll i denna tjej och ville inte släppa. När dom drog i henne ramlade även jag några steg framåt. Godispolisen tryckte då bort mig, fast jag redan tvingats släppa tjejen, genom att sätta sin hand för mitt ansikte och tryckte mitt huvud bakåt. Det gjorde asont över näsbenet och i hela nacken. Jag har haft ont i nacken från och till ända sen dess. Polisen fortsatte att plocka folk, nu mot slutet tog dom fler och fler samtidigt och mer och mer våldsamt. Batongslagen haglade.

Nu hade det även körts fram ett pendeltåg som alla skulle gå ombord på för att köras bort. Polisen tvingade in folk, rent ut sagt slängde in folk. Dom som vägrade genom att göra passivt motstånd, och armkroka i varandra fick smaka på batongerna. Eller tryckas upp mot sidan av tåget och få armarna bända bakåt. Några fick smaka på pepparspray även efter dom blivit slängda på tåget. Några fick även tårgas sprayade på sig som sedan spred sig i hela tågvagnen. Folk började självklart hosta och en kille försökte dra ner ett fönster för att folk skulle kunna andas. Då kom en polis fram utanför fönstret och försökte spraya pepparspray på honom. Efter att polisen tvingat ombord alla, då var klockan ca halv fyra kördes vi till Sollentuna där vi fick sitta på tåget i en timme, vissa längre. Folk var kissnödiga men fick inte gå ut. Man bara satt där och var så jävla arg. Vi var på väg till en tillståndsgiven demonstration. Polisen kränkte våran demonstrationsfrihet, för att inte tala om frihetsberövningen och misshandlarna.

Konstigt att när man misshandlar någon som privatperson, då heter det misshandel som i värsta fall kan ge upp till 6 års fängelse. Men när polisen misshandlar 100-150 pers på en och samma dag, ja då heter det att polisen gjorde sitt jobb och hade all rätt och stöd enligt polislagarna.

Jag vill här berätta vad jag upplevde i på Rönninge station den dag då Salem hålls i skräck av ”nationalister”, nynazister och andra trångsynta individer.

När jag och mina kamrater klev av tåget och skulle lämna Rönninge station tog det stopp. Något hände vid spärrarna. Det var omöjligt att avgöra exakt vad från vår position längst bak på perrongen.

Vi hölls på stationen utan att få information om huruvida vi kunde få lämna den om vi accepterade att bli visiterade, utan polisen låste oss all på stationen.

Jag frågade en polis, som tycktes vara någon form av gruppchef, varför de inskränkte vår demonstrationsfrihet på detta sätt. Han svarade att: ”ni förbrukat den”.

Så lätt blev vi av med vår demonstrationsfrihet!

När polisen rullade fram ett tåg för att föra iväg oss all från perrongen, bröt kalabaliken ut. Polisen började pepparspreja och slå människor urskillningslöst.

När jag av polisen förts in i vagnen, ville polisen ha ut en man ur vagnen igen och började därför spreja pepparsprej inuti vagnen.

När alla människor var borta från perrongen öppnade jag fönstret. Jag talade om för poliserna på perrongen att ”nu har ni gjort ett bra jobb, ni kan dunka er själv i ryggen och konstatera att ni gjort ett fantastiskt jobb, nu när ni låter mördare och mordbrännare gå fritt på gatorna i Salem och hålla Salem i skräck, det blir en tidig julklapp till er själva!” När jag uttalat denna hälsning rusar ett polisbefäl (tror jag) fram och hotar att spreja mig med pepparsprej i ögonen.

Nu hade jag tydligen även förbrukat min yttrandefrihet!

Trettiosju: Om vad som hände på en perrong på väg till Salem 2008

Direkt när vi, ca 200 personer kanske, steg av pendeltåget på Rönninge station ställde polisen upp sig som en mur framför utgången från perrongen. ”Vi fick inte komma fram förrän vi blivit visiterade” hette det. Okej, det kan man gå med på. Det var ändå väntat. Sedan hände det något snabbt. Om man inte stod längst fram vid poliserna i den klunga av människor som bildats på stationen, fick man lyssna sig till vad som hände där framme. För helt plötsligt fick polisen ryck, vägrade släppa av oss från perrongen och en röst började ropa ut i högtalarna (även om det var svårt att höra över folks upprörda rop) att alla på perrongen var omhändertagna enligt pl 13. ryktena säger att det var några demonstranter längst fram som vägrade låta sig visiteras och därför bestämde man sig att omhänderta alla. Ännu fler rykten säger att det var infiltrerande civilpoliser som spelade dessa vägrande demonstranter, för att skapa upplopp.

Polisen stod framför klungan ett tag och började systematiskt plocka folk, några i taget. Dom gjorde utfall och tog kanske två-tre personer som dom sedan släpade iväg ut från perrongen och bussade iväg. Sen stod dom still framför oss ett tag. Och sen upprepades proceduren om och om igen. Polisen drog och slet i människor. Slog folk, pepparsprayade folk. Någon fick ett slag i huvudet och tuppade av. Någon satte dom sig på och bände upp armarna på denna. Ingen från våran sida gjorde något våldsamt mot polisen.. Våran klunga med folk blev mindre och mindre. Polisen pressade oss bakåt hela tiden. Jag hörde en äldre polis säga till en yngre, när den yngre skulle plocka någon, att ”ta någon bara, det är bara att välja någon av dom”.

En annan polis, vars hjälmnummer jag fortfarande har inpräntat på hjärnan, stod vid ett tillfälle ganska nära mig. Han tog upp en chokladbit, lyfte på hjälmvisiret och stoppade in den i munnen. En kille från våran sida frågade ”är det gott med lite godis mellan slagen?” Polisen skämdes inte, som vilken annan människa som helst med en gnutta moral i sig skulle ha gjort utan hånlog, nickade och svarade tillbaka. ”Man måste ju få lite energi att slå”. Samma polis hjälpte sina kollegor några minuter efteråt att ta en tjej bredvid mig (vi stod nu längst fram i klungan och därmed vara några av oss därframme näst på tur att bli plockade), jag höll i denna tjej och ville inte släppa. När dom drog i henne ramlade även jag några steg framåt. Godispolisen tryckte då bort mig, fast jag redan tvingats släppa tjejen, genom att sätta sin hand för mitt ansikte och tryckte mitt huvud bakåt. Det gjorde asont över näsbenet och i hela nacken. Jag har haft ont i nacken från och till ända sen dess. Polisen fortsatte att plocka folk, nu mot slutet tog dom fler och fler samtidigt och mer och mer våldsamt. Batongslagen haglade.

Nu hade det även körts fram ett pendeltåg som alla skulle gå ombord på för att köras bort. Polisen tvingade in folk, rent ut sagt slängde in folk. Dom som vägrade genom att göra passivt motstånd, och armkroka i varandra fick smaka på batongerna. Eller tryckas upp mot sidan av tåget och få armarna bända bakåt. Några fick smaka på pepparspray även efter dom blivit slängda på tåget. Några fick även tårgas sprayade på sig som sedan spred sig i hela tågvagnen. Folk började självklart hosta och en kille försökte dra ner ett fönster för att folk skulle kunna andas. Då kom en polis fram utanför fönstret och försökte spraya pepparspray på honom. Efter att polisen tvingat ombord alla, då var klockan ca halv fyra kördes vi till Sollentuna där vi fick sitta på tåget i en timme, vissa längre. Folk var kissnödiga men fick inte gå ut. Man bara satt där och var så jävla arg. Vi var på väg till en tillståndsgiven demonstration. Polisen kränkte våran demonstrationsfrihet, för att inte tala om frihetsberövningen och misshandlarna.

Konstigt att när man misshandlar någon som privatperson, då heter det misshandel som i värsta fall kan ge upp till 6 års fängelse. Men när polisen misshandlar 100-150 pers på en och samma dag, ja då heter det att polisen gjorde sitt jobb och hade all rätt och stöd enligt polislagarna.

Jag ingick i en större grupp antifascister som anlände till Stockholm tidigt på lördagsmorgonen. Efter frukost och kort information om dagen begav vi oss vid halv elva-tiden mot centrum, redan nu hade vi filmande civilspanare och uniformerade poliser efter oss. När vi så småningom hamnade på pendeltåget som skulle anlända till Rönninge station vid tolv så var vi uppskattningsvis 300 antifascister samlade i de bakre vagnarna med 3-4 poliser vid varje dörr.

Stämningen var god när vi kom fram till stationen men väl vid utgången så var det stopp. Jag befann mig ganska långt bak så jag kunde inte se vad som hände men jag antog att polisen bara ville ha oss samlade innan vi gick av perrongen. Någon, polis eller antifascist, ropade något men jag kunde inte höra vad. Jag tog mig lite längre fram medan folk började maskera sig och jag hörde hur de längst fram påbörjade en nedräkning. När de var nere på noll kunde jag se hur de började trycka på och försökte ta sig förbi polisen in i stationsbyggnaden. Några få tog sig igenom men de flesta backade igen när polisen svarade med batongslag och pepparspray.

Vid det här laget var stämningen väldigt upprörd. Vi förstod inte alls varför vi blev hindrade att ta oss till en tillståndsgiven demonstration. Någon hade plockat upp stenar från tågspåret som kastades, någon kastade en flaska och andra kastade sammanlagt tre-fyra smällare. Det var nu inte längre bara poliser längst framme vid utgången utan även på spåren på varje sida om perrongen. Via högtalaranläggningen informerade polisen om att det rådde maskeringsförbud på Rönninge station, stämningen blev ännu sämre och de flesta valde att behålla maskeringen på. Någon frågade en polis hur länge de hade tänkt hålla oss där och fick svaret att vi skulle få gå om ungefär 20 minuter. Det skulle dröja bra mycket längre än så och de flesta av oss skulle inte få gå, utan bli släpade därifrån.

När det hade varit lugnt en stund fick vi återigen information via högtalaranläggningen. Denna gång sades det att alla skulle få gå ut från perrongen en och en och visiteras innan vi fick gå vidare. De första fyra-fem följde med utan större protester men sedan fick någon på perrongen information om att de som tagits ut blivit gripna och satts på en buss. Återigen blev det väldigt upprört och smällare började kastas igen. De längst fram ställde sig i armkrok för att hindra polisen från att gripa fler.

Trots försök att hålla kvar våra vänner på perrongen och rädda dem från batongslag och pepparspray så omhändertog polisen fler och fler, ofta med mycket mer våld än nödvändigt. Jag bevittnade hur en tjej blev nersliten på marken av fem poliser, varav två satte sig på henne, trots att hon skrek att hon inte kunde andas samtidigt som hennes vänner försökte få dem att förstå att hon hade astma. Där fanns också en extra våldsam polis som flera gånger fick lugnas ner av sina kollegor, samma polis som lite senare skulle pepparspraya en hel pendeltågsvagn.

Vid det här laget stod jag längst ut på vänsterkanten av perrongen, ungefär två meter från dem som stod i armkedja längst fram. Jag flyttade mig bakåt och märkte att det även där nu fanns en poliskedja som hindrade folk från att gå, på vänstersidan av perrongen stod det fortfarande inga poliser, utan de stod nere på spåret.

Vid halv tre-tiden slutade polisen gripa folk och de backade någon meter, av rädsla för batonger och pepparspray var det dock ingen som vågade gå fram utan alla stod kvar där de stod tidigare. En tjej behövde gå på toa och ville inte längre stå kvar på perrongen. Hon förklarade det för en polis och frågade om hon kunde bli utsläppt men polisen svarade att ingen längre skulle släppas ut. Tjejen frågade om hon fick gå på toa ifall hon blev gripen, polisen svarade att ja, men om hon ville bli gripen så var tjejen tvungen att slå polisen. Hon gick därifrån.

Efter en stund kördes ett tåg helt plötsligt fram på den högra sidan perrongen. Först förstod ingen alls varför polisen valt att sätta igång pendeltågstrafiken igen men så fort tåget hade stannat och alla såg att det var tomt insåg vi att istället för att gripa oss och köra iväg oss med buss skulle polisen tvinga in oss på tåget. Vid det här laget var den 150-200 personer stora gruppen antifascister totalt omringade av polis på alla sidor perrongen.

Armkedjor bildades nu tvärs igenom hela gruppen och polisen började slita ut folk från folkmassan och släpa in dem på tåget. Det blev dragkamp mellan antifascister och polis om varje person som skulle gripas. Vid en del tillfällen lyckades vi dra tillbaka vänner men i det stora hela hade polisen övertaget och de använde både batongslag och knytnävar för att få oss att släppa. Tjejen som tidigare behövt gå på toa hamnade bredvid mig. En av poliserna framför oss, som verkade känna igen henne, skrattade till och tog tag i hennes huvud och drog. Vi försökte dra tillbaka henne men polisen var starkare, han släpade in henne i en vagn där han slängde ner henne på golvet och sparkade henne i magen.

Så småningom blev även jag gripen och sattes på tåget, jag letade upp den sista lediga platsen i vagnen och försökte lugna ner mig. Fler och fler blev insläpade i vagnen och fick ställa sig i gången. En av poliserna skrek åt dem att de var tvungna att backa längre in i vagnen men fick till svar att det inte fanns någon mer plats där. Polisen fortsatte skrika, det blev en hätsk stämning i vagnen och jag ställde mig upp från min plats.

Plötsligt pekade polisen på en kille och sa att han skulle ut igen. Vi frågade varför och polisen svarade att han skulle gripas. Den redan dåliga stämningen gjorde att ingen var speciellt sugen på att låta polisen släpa iväg med en person till så vi drog killen mot mitten av vagnen och ställde oss på båda sidor om honom så att polisen inte skulle kunna komma fram. De hotade med att dra ut alla från vagnen igen men vi stod kvar. De försökte dra undan folk och slå sig förbi men det hjälpte inte.

Tillslut gick en av poliserna ut ur tåget och några sekunder senare kom hans kollega in och började helt utan förvarning spruta pepparspray rakt in i vagnen. Jag stod framför killen som skulle gripas och hann precis vända mig om för att undvika att få sprayen i ögonen. Polisen kom då bakifrån och knuffade in mig i väggen, jag tog emot med vänsterarmen och kände hur axeln knäckte till rejält. Polisen försvann igen med killen lika fort som han hade kommit och lämnade en hel vagn kvar hostandes och gråtandes. De som hade vatten kvar skickade runt det till alla som behövde och alla försökte ta hand om varandra så bra det gick. En tjej skrek åt en polis att de var tvungna att sanera folk efter att de pepparsprayat men fick till svar att det var inte han som hade sprayat.

Vi fick sitta kvar i pepparspraysångorna i ungefär två timmar innan vi blev avsläppta i Sollentuna. Polisen tog personuppgifter på alla och sedan fick vi information om att vi var tvungna att lämna stationen för att sedan ta oss in till Stockholm bäst vi ville.

Till sist vill jag avsluta med ett citat från SvD, 7 december:
”Enligt Anders Olsson, presstalesman hos Stockholmspolisen, tvingades ingen gå ombord.
- Tågen fanns till för de som frivilligt ville vända hem. Vi har inte kastat eller tvingat någon ombord. Fanns det poliser ombord var det för att bibehålla ordningen. De som skulle omhändertas av oss har vi bussat iväg, säger Anders Olsson.”

Den 6:e december samlades vi för att protestera mot fascism. För att uttrycka vår avsky för denna människofientliga och våldsamma ideologi. Vi hade polistillstånd att göra detta. Det är absurt att man ska behöva ha tillstånd från en beväpnad grupp för att få uttrycka sina åsikter men det hade vi alltså. Trots detta så stoppade polisen de flesta av oss från att komma fram till vår lagliga demonstration.

Utan några skäl höll polisen kvar 400 till 500 demonstranter på stationen i Rönninge. Polisen påstår att detta berodde på att någon hade kastat en flaska eller liknande när vi gick av tåget. Ingen i den grupp jag kom med såg något sådant. Det är ju såklart möjligt att det hände men det är ju knappast ett skäl för att förneka 400 människor sin demokratiska rätt att uttrycka sin åsikt. Eller de flera hundra människor som stoppades från att ens komma till Rönninge genom att all trafik stoppades av polisen.

Polisen höll oss på stationen i cirka en till en och en halv timme utan att ge oss någon information alls (mer än att man inte fick vara maskerad). Trots detta, vilket var ett stort övergrepp mot våra demokratiska rättigheter redan då, så höll sig demonstranterna på stationen helt lugna. Efter ungefär en och en halv timme meddelades vi att alla skulle visiteras och sedan bussas iväg. Vi skulle alltså inte få komma till vår lagliga demonstration utan skulle helt förnekas vår demokratiska rätt att uttrycka våra åsikter och dessutom förnedras av polisen.

Vid det här läget började demonstranter bilda kedjor för att försvara sin rätt att demonstrera (egentligen en med tanke på polisens repression oproportionerligt fredligt sätt att försvara en så grundläggande rättighet). Demonstranterna använde alltså en helt pacifistisk metod för att försvara sin rätt, någon eller några kastade också smällare och liknande mot polisen (andra påstår också att någon kastade nån flaska – detta såg dock inte jag personligen).

Polisen var däremot betydligt brutalare. En av demonstranterna blev exempelvis slagen med två batongslag i huvudet (han var lite extra jobbig att dra bort och fick väl därför vad han ”förtjänade”). Polisen som slog förtjänar att omnämnas lite mer. Han verkade vara någon typ av befäl på plats det mest intressanta med honom – förutom hans brutalitet – var dock hans batong. Det var den gamla sortens vita tjocka batong. På den hade han gjort markeringar med en touchpenna. Skulle gissa på en 25-30 markeringar. Man kan ju inte veta vad man markerar på en batong (och om det blev ytterligare en markering efter att ha slagit ytterligare en antifascist i princip medvetslös) men det var ju knappast en markering för varje person denna tappra polis hade hjälpt under sin karriär.

Jag kan också dementera polisens påstående om att alla som ville kunde lämna stationen. Min grupp gick faktiskt fram till polisen och sa att vi ville lämna (att stanna kändes just då meningslöst eftersom vi ändå inte kunde hålla blockaden mot så många poliser). Trots detta fick vi vänta en bra stund på att få bli visiterade och utsatta för bisarra förhör – en av våra kamrater blev bla anklagad för att ha varit maskerad trots att han inte hade varit det.

Fyra av våra aktivister som var på stationen hamnade på bussarna. Dessa fyra blev inte iväg bussade utan omhändertagna av polisen. De fick trots att de inte hade varit våldsamma och knappast skulle bli det senare heller iväg körda till bla polishuset vid Mariatorget. Där tvingades de klä av sig och blev fråntagna i princip alla sina tillhörigheter. De blev också fotograferade och fick sitta i cellerna i flera timmar trots att de alltså inte var misstänkta för något brott och inte heller kan sägas tillhöra någon högrisk grupp som skulle ut och spöa nassar.

Vi hade ytterligare en aktivist som var på Rönninge station, denne fick dock inte åka med bussarna utan tvingades gå från platsen. Antagligen för att jävlas med denne skrek polisen åt honom att han skulle gå i en viss riktning bort från Rönninge och Salem. Antagligen till nästa station efter Rönninge – ett stort antal kilometer bort. Aktivisten hade dock andra idéer och blev antagligen den ende av de som stoppats vid Rönninge som faktiskt kunde ta sig till Salem C och på plats berätta om polisens agerande.

Genom att hindra oss från att demonstrera, genom att med ren repression förneka oss våra demokratiska rättigheter hjälpte polisen direkt nazisterna. Motivet var antagligen att hålla ”ordning” – att förneka flera hundra personer från att uttrycka sina åsikter för att ett fåtal av dessa skulle kunna ställa till med nåt är dock inte ett argument som håller i en demokrati. Från polisens synsätt är antagligen detta ett mycket effektivtsätt att hålla ”ordning”. Det är också något historien visat – fascistiska och antidemokratiska metoder är också mycket effektiva! Vårt svar, vi som är de sanna demokraterna och antifascisterna, måste få polisen att inse att denna antidemokratiska väg inte kommer att gagna dem!

Jag hade lördagen den 6 december 2008 för avsikt att delta i Nätverkt mot Rasism (NMRs) demonstration mot nazistmarschen i Salem. Rent allmänhet tycker jag antirasism är en viktig fråga och jag har förstått att nazisternas marsch i Salem är det största och viktigaste nazistarrangemanget i Sverige och hela Norden. I synnerhet kände jag, som är aktiv syndikalist, att det var extra viktigt att protestera mot deras marsch just i år efter det att jag kunna läsa om hur nazister utsatt ett ungt syndikalistiskt par och deras lilla dotter för en mordbrand bara en vecka innan marschen.

Jag hade i NMRs egen information och även i media läst att samlingen i Salem centrum var tillståndsgiven, och jag förväntade mig inga problem med att ta mig till den då jag tillsammans med några vänner satte mig på pendeln ut mot Rönninge Station.

Redan där möte vi på uniformerad polis som för vad jag kan komma ihåg stod upp i vagnarna, vid utgångarna. Väl framme på Rönninge station klev vi av tåget, jag och mina vänner satt i en vagn som stannade en bit bort från själva nedgången från perrongen, så vi hamnade så att säga ”långt bak” i den människomassa som bildades av de flera hundra andra passagerare som klev av samtidigt och också var på väg till NMRs demonstration. Jag kollar på en klocka som sitter i perrongens tak som redan visar runt tolv, alltså när NMRs demonstration ska börja, även om jag gärna vill komma fram tänker jag att det nog inte ska vara någon fara att komma lite sent, demonstrationer startar i min erfarenhet sällan i tid i alla fall.

Folkmassan rör sig till en början mot nedgången men stannar snart upp, jag ser inget tydligt men uppfattar att det uppstått någon sorts tumult längst fram. Vi frågar runt bland människorna kring oss om vad som händer och får efter ett tag reda på att det är något med att polisen vill visitera de som ska till demonstrationen. Vi säger till varandra att då får vi väl vänta på att bli visiterade och så börjar vi vänta. Under tiden händer flera saker jag nu inte längre kan sätta i en exakt kronologisk ordning:

* Poliser anländer i bussar till parkeringen på andra sidan spåret från Rönninge centrum och kommer upp, på spårbanken, över staketet, över spåret och upp på perrongen, de ställer sig utmed sidorna på perrongen, och bakom oss (sedan början står det som jag uppfattar poliser längst fram mellan folkmassan och nedgången, men det kan jag inte se med egna ögon).
* Det smälls smällare längre fram i eller framför människomassan (jag hör, men ser inte detta).
* I utrop på perrongen och från de rullande textremsorna ges följande information: Man ska låta sig visiteras, det råder maskeringsförbud och alla bussar och tåg har slutat gå till Rönninge.

Varken jag eller mina vänner är maskerade eller vägrar låta sig visiteras (själv har jag bara med mig en ryggsäck med lite extra kläder och fika), men ingen kommer för att visitera oss, samma sak gäller för de andra personer jag pratar med runt omkring oss, så vi fortsätter vänta, det har hunnit gå lång tid nu, säkert en timme, och jag undrar hur det ska gå med att komma till NMRs demonstration innan den är slut men får höra av personer runt omkring oss att de väntar in oss.

Vi försöker också få mer information genom att fråga poliserna omkring oss, men får inga svar.
Vid någon tidpunkt, jag har svårt att uppskatta när, börjar polisen dra ut personer längre fram i folkmassa och föra bort dem. För oss går det inte att uppfatta ifall det är för att dessa vägrar låta sig visiteras, vägrar flytta sig från perrongen, tas omhand för att de gjort nått speciellt (som att vara maskerade eller kastat smällare) eller utav någon annan anledning och ifall de släpps in i Rönninge/Salem eller blir omhändertagna. Stämningen i folkmassan blir pressad, och även rent fysiskt pressas vi ihop mot varandra. Fler och fler människor förs bort av polisen under protester från oss på perrongen. Vi står iaf kvar, nu helt utan uppfattning om vad som kommer hända eller vad vi förväntas göra mer än att bara stanna kvar. Efter att det inte har kommit några tåg förbi stationen på länge (vilket i utrop har förklarats med att någonting i trafiken skulle vara utsatt för sabotage) så körs ett tåg fram och stannar på spåret mellan perrongen och Rönninge centrum. Dörrarna öppnas och efter ett tag står det klart att polisen vill att vi gå ombord på det. Ifall vi på något sätt måste göra det och i så fall av vilken anledning är däremot fortfarande oklart för mig. När polisen börjar släpa in folk i tåget med våld, och slå de som håller fast i varandra och i perrongen med batonger blir det uppenbart att det inte är något man har att välja på (många timmar senare läser jag i SvD att polisen själva uppgett att det var frivilligt att stiga på tåget).

Jag och mina vänner bestämmer oss för att stå kvar på perrongen iaf, vi ska på en tillståndsgiven demonstration, vi har inte trotsat några uppmaningar från polisen och vi får ingen motivation till varför vi måste gå på tåget.

Polisen ringar in oss som är kvar (större delen av folkmassan är nu bortförd) på mitten av perrongen i en klunga och trycker på utifrån, de trycker inte åt det hållet tåget är, utan från flera håll samtidigt så den enda effekten blir att vi pressas ihop. Fortfarande säger inte någon rätt ut till mig att jag ska gå på tåget eller liknande. Tillslut står jag ytterst i klungan vänd inåt med ryggen åt poliserna. En eller flera poliser tar tag i mig och rycker bort mig från mina vänner, jag faller och landar på rygg. Polisen drar upp mig och en av dem för mig till tåget och in i en tågvagn. På vägen säger han nått i stil med ”nu går vi till tåget, och kanske kan vi bli vänner på vägen?” Jag svarar honom ”jag tror inte jag har gjort något ovänligt mot dig?” och det håller han med om, själv hade han väl ganska enkelt kunna uppnå den här vänskapen genom att låta bli att slå på och slita i mig. Klockan är nu någon gång mellan halv tre och tre.

Ombord på tåget säger någon att det står nazister nedanför perrongen och filmar oss, jag blir inte klar på om det verkligen är så, men drar iaf upp min jacka så jag inte ska bli filmad. Jag tänker på paret som utsattes för brandattentat och att de tidigare hade blivit utlagda på en nynazistisk hemsida. Jag funderar på om nazister filmade oss medan polisen förde bort oss från perrongen och vi inte fick vara ”maskerade”, det känns obehagligt. Polisen fortsätter att tömma perrongen, och tillslut är alla på tåget, som sätter igång att köra. Vi frågar polisen vart vi ska men får till en början inget besked. Under resan verkar det som att polisen är väldigt angelägna om att motivera sitt agerande, när vi ifrågasätter om de verkligen får göra som de gjort håller de långa utläggningar istället för att bara svara tydligt. Jag får intrycket att iaf vissa av dem skäms och försöker bortförklara sig.

Vi blir inte visiterade på tåget, och vi får använda våra mobiltelefoner. Jag ringer en av mina vänner som hamnat i en annan vagn, hon säger att polisen har använt sin pepparsprayat inne i den vagnen och att det träffat folk urskiljningslöst, även andra poliser. Jag trodde inte det var tillåtet.

Efter ett långt tag får vi reda på att tåget ska till Sollentuna. Antingen under resan, eller när vi är framme, jag minns inte vilket, får vi också reda på att vi har varit omhändertagna sedan vi steg av tåget i rönninge vid 12 och att vi inte får ta tåget tillbaka utan måste ta oss från Sollentuna på något annat sätt, någon frågar också något om vagnen är att betrakta som en rullande arrest och polisen svarar jakande på detta.

När vi ska stiga av tåget i Sollentuna ska vi enligt polisen gå iväg från stationen en och en. Det står två poliser vid dörrarna med block där de skriver upp ens namn när man går ut, de frågar vad jag heter och jag uppfattar det som obligatoriskt att svara, så jag uppger mitt förnamn och väntar på att de ska fråga efter mitt efternamn, men istället säger de bara ”ja” och jag får gå.

Efteråt frågar jag andra som säger att man inte var tvungen att svara något på namnfrågan och någon har även uppfattat att de tog namnen för att underlätta ifall man skulle vilja göra en anmälan mot polisen, ifall det är så (vilket jag inte tagit reda på) var det iaf inget som polisen uppgav för mig.

När jag lämnat tåget ser jag att polisen vaktar perrongerna så att man inte kan återvända och det är det sista jag ser av dem för dagen och därför slutar jag berätta om vad jag upplevde här.

Man kan lägga till en oändlig mängd detaljer till min berättelse, en del som jag säkert glömt bort annat som jag inte kan placera i kronologisk ordning och som jag bara minns som brottstycken. En del av det skulle säkert framställa mig i sämre dager, som att jag nog skrek okvädningsord när jag såg polisen slå folk på perrongen med sina batonger och liknande, men allt jag kommer ihåg som är relevant för själva frågan om att vi fick vår mötesfrihet inskränkt och ifall det fanns någon grund för det har jag försökt ta med: Allt vi hade gjort var att åka pendeltåget till rönninge för att gå på NMRs demonstration. Vi trotsade inga uppmaningar från polisen eller gjorde något annat olagligt. Ändå omhändertogs vi enligt polisen så fort vi steg av på stationen.

Varför det och med vilket lagligt stöd då?

Avslutningsvis vill jag (ungefärligt) återge en konversation jag hörde, men inte var inblandad i, på tåget:

Polis: Sitt ner
Person1: Jag väntar på att en annan person ska komma ombord, kan vi få sitta tillsammans?
Polis: SITT NER! (polisen knuffar ner person1 på en plats)
Person1: Men vad gör du?!
Polis: Tror du jag gör det här för att jag tycker det är kul?
Person2: Nej, tror du vi gör det?
Polis: Ni är ju här av fri vilja.
Person1: Är inte du det då?
Polis: Nej, jag utför bara order.
Person2: Så då har du ingen egen vilja längre? Är du en robot?

Att uppfylla en order, bara för att det är en order, utan att reflektera över vad man håller på med, är något jag hade hoppats vi efter det gånga århundradet lärt oss är totalt förkastligt. Nazismen som totalitär rörelse är ett nog så stort konkret fysiskt hot för enskilda personer som väljs ut som måltavlor, men som samhällshotande rörelse känns de glädjande nog ganska fjärran. Men efter mina upplevelser på Rönninge pendelstation känns hotet om ett totalitärt samhälle trots det allt annat än fjärran.